Meriter

Dunckel, Maria Dorothea, f. Alten, f. 13 mars 1799 i Stockholm, d. 30 nov. 1878 där. Föräldrar: sekreteraren Martin Alten och Christina Dorothea Landwertz.

G. 16 sept. 1821—trol. 1840 i Stockholm m. pastorn vid holländsk-tyska kapellet i Stockholm, sedermera kyrkoherden i tyska församlingen i Göteborg, prosten och K. hovpredikanten, LVVS, David Wilhelm Dunckel, f. 7 jan. 1793 i Berlin, d. 10 sept. 1851 i Göteborg, i hans första gifte.

Biografi

Dorothea D: s far var bl. a. en skicklig och flitig översättare, särskilt för teatern. M. D.D.fick hjälpa sin far i översättningsarbetet och sin mor, en from pommersk prästdotter (d. 1810), i hemmet. Hon var brådmogen: nioårig hade hon skrivit en pjäs, och hennes översättning 1813 av tvåaktskomedien »Receptet» uppfördes på Djurgårdsteatern s. å. med stor framgång och spelades ännu på hösten 1834. Hennes andra försök »Förlofningen» gavs 16 febr. 1817 på Auroraordens teater och trycktes på dess bekostnad. Pjäserna voro Kotzebueimitationer och kritiserades av nyromantikerna. De vittna likväl om hennes dramatiska anlag. Hon tryckte 1818 två sånger till Karl XIV Johans tronbestigning och kröning, patriotiskt entusiastiska, i övlig stil. Strax efter giftermålet gav hon ut religiösa sånger, bl. a. 1822 »Johan Huss, sanningens martyr». Hennes man tillfogade 28 sidor kyrkohistoriska anmärkningar. Idén var hans; på tre veckor förvandlade hustrun utkastet till 123 stanzer. Formen är ofta tung och tvungen, men vissa partier, där en varm religiös känsla fått otvungna uttryck, äro vackra. Åren 1816—21 hade varit ödesdigra för henne. I stället för att få utbilda sig nödgades hon dra sig fram som lärarinna dels i Stockholm, dels på landet. Hon tycks ha levat i litterär isolering, vilket förklarar bristerna i tekniken liksom hennes missgrepp i val av ämnen och deras behandling. Med ungdomlig tilltagsenhet valde hon dramatiken för sin egentliga debut (»Dramatiska och lyriska försök», 1828 ff.). Hennes original voro »Agathokles» (efter en roman av Caroline Pichler), »De utvandrade» och »Kärlekens hjeltemod» (efter en historisk novell). Det förstnämnda var en martyrhistoria, en fransk-klassisk tragedi på goda alexandriner, med retorisk stilprägel och sedvanligt intrigspel. Tegnér fann karaktärerna flyktigt tecknade, de saknade »tillräcklig individualitet och bestämdhet». Tvåaktaren »De utvandrade» är en dramatisk skiss om franska flyktingar i Tyskland. »Kärlekens hjeltemod», med scenen förlagd till Ostende 1602 under holländska frihetskriget, är hennes bästa drama; det erinrar om Schillers stil och förhärligar den älskande kvinnan, som vågar sitt liv för att rädda den älskade. Detta skådespel fick liksom »Agathokles» accessit av Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, och J. E. Rydqvist berömde det i Heimdall. Men intet av hennes verk kom upp på scenen, icke heller översättningen av Chr. E. von Houwalds »Bilden» och Theodor Körners »Zriny». I brev till P. A. Wallmark klagade D. W. Dunckel bittert över den stora ekonomiska förlusten och den likgiltighet, varmed fru D: s arbeten mottagits, framför allt i Göteborg, dit makarna flyttat 1823. I betraktande av att dåtida svensk originaldramatik varken var rik eller betydande är det påfallande, att hon förbisågs helt och hållet — hon saknade tydligen förbindelser.

Sin lyriska debut gjorde hon 1824 med »Förstlingar». Swensk Literatur-Tidning skrev: »Förf. hör till de naturer, hos vilka det sköna och goda finner ett återsvar, men vilka själva ej äga nog kraft till egna, självständiga skapelser.» Tegnér angav i brev till henne några dikter »dem visserligen ingen känslig läser utan nöje och rörelse» och fann »Till en kanariefogel» så bra, »att Franzén själv ej skulle blygas att hava diktat det». Till Brinkman skrev han dock, att dikterna »äro för större delen trivialiteter. I ett och annat piper dock en liten poetisk kyckling, men som ej hunnit hacka sig ur skalet».

I likhet med den något äldre Christina Berger växte M. D. D. upp i Leopolds tradition och under övergångsskedet till nyromantiken. Hon är typisk för dem, som stodo kvar på det gamlas grund men togo intryck av den nya poesien. Hon skrev t. o. m. en sonett. Men den litterära utvecklingen gick henne förbi, och när hon återvände till Stockholm efter skilsmässan, var hon glömd. Icke desto mindre var hon lyriker, skrev stämningssånger och personliga bikter. Vekhet och vemod prägla hennes författarskap. Efter misslyckandena resignerade hon men fortfor att dikta, poesien förblev hennes tillflykt. År 1865 utgavs hennes andra och sista diktsamling, »Gammalt och nytt ur min portfölj», med företal av Fredrika Bremer — det gällde att hjälpa den gamla och fattiga kvinnan. I det hela var motivvalet oförändrat, stilen säkrare.

Hennes egentliga område var idyllen, hemlivet, den lilla världen närmast omkring och kanske framför allt naturen, landskapet (»Då den lilla trädgården nedhöggs»). Okonstlade smådikter (»Till ett barn», »De goda syskonen», »Blåsippan», »Aftonen») ha ett anspråkslöst behag, som påminner om Franzén och Choræus. På 1700-talsvis möter man ofta »dygden», »flärden», men oftare klingar dikten ut i religiös betraktelse, idealistisk tro. Hon tillät sig mild satir och stillsam kritik som i »Gummans funderingar» över hur allting ändras och blir anspråksfullare, dyrare, sämre.

Av hennes romaner och berättelser kom 1830 »Marie», en brevväxling mellan unga flickor, för vilka hon blir uppfostrarinnan, som söker bilda sina väninnor till plikttrogna makor och mödrar, vilka nöjda verka inom kvinnans krets, utan att syfta till ett oupp-hinneligt mål. Marie lär dem den självförsakande kärleken. Samtidigt för hon kvinnornas talan som väl ingen annan romanhjältinna i Sverige vid denna tid, vilket är anmärkningsvärt 1830 — Almquists »Det går an» kom först 1839. »Wilhelms Brefwexling» är ett motstycke till »Marie», en sedelärande brevroman om ynglingar. »Pensions-Vännerna» och »Två systrar i Östergötland» — titeln imiterar Almquists »Tre fruar i Småland» — kunna kallas moralisk realism, pålitliga dokument från 1810—20-talen. Lågmält och stilla skildrar hon guvernanternas bekymmersamma tillvaro, och hur rika unga flickor uppfostrades på fina pensionat i Stockholm. Hon saknade humor men ägde god iakttagelseförmåga och rik erfarenhet, var aldrig orättvis eller överdriven. Trots sin svärmiska idealism gav hon en korrekt bild av vardagslivet i förmögna borgarhem och på adliga herrgårdar. »Två systrar i Östergötland» är hennes personligaste verk. Mathilda, dotter till en rik godsägare, visar sig ha poetisk talang, »upptäcks» och blir beundrad, drömmer om att bli en stor skaldinna, men kärleken kommer emellan. Hon blir sviken, hon förtvivlar. Långsamt övervinner hon sin svaghet, men konflikterna ha brutit henne. Hon kan inte längre dikta och känner en tomhet, som ingenting kan förjaga. Hon förklarar: »Jag har förlorat sällheten, emedan jag sökte hinna den utom gränsen för den lugna tillvarelse, naturen och samhällsordningen bestämde mig; emedan det ännu ej var kvinnan tillåtet, att vara mer än kvinna.» Så uppfattade M. D. D. sitt levnadsöde.

Dödsnotiserna tala om fru D: s intagande väsen, livliga och hjärtevarma sinnelag. Om hennes skilsmässa är intet känt. Dunckel tycks ha varit vållande därtill. Tegnér beklagar fru D. 1837, »emedan hon nu förmodligen återfått sin man». I Göteborgs domkapitels diarium är 7 jan. 1840 infört ett brev från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län »om vissa upplysningar rörande prosten Dunckel». Skrivelsen har ej kunnat återfinnas och är ej heller diarieförd i länsstyrelsens arkiv. — Några brev från M. D. D. till fru Hedvig Westin, f. Alten, i Uppsala univ.-bibliotek (sign. W800).

Författare

RUBEN G:SON BERG.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Receptet. Komedi i två akter. Fri öfvers. af Maria D. Alten. Sthm 1813. 1 bl., 34 s. — Förlofningen, skådespel i eh akt. Af M. D. Alten. Utg. på Aurora ordens bekostnad, och första gången på dess teater uppförd den 16 februari 1817. N:o 2. Sthm u. å. 26 s. — Saknad och hopp, vid tanken på den femte februari 1818, af M. Dorothea Alten. Sthm 1818. 4:o 3 bl. — Sång vid Hans maj:t konung Carl XIV Johans krönings-fest, den 11 maj 1818. Af M. Dorothea Alten. Sthm 1*818. 4:o 3 bl. — Offer åt Luthers minne, den 31 oktober 1821, då dess bildstod af täckes i Wittenberg, och Stockholms prestsällskap . .. firar sin årliga högtids-dag. Af D. D. Sthm 1821. 4:o 2 bl. (Sign.) Även såsom nottryck: Sthm u. å. Fol. 2 bl. (Sign.) — I anledning af Hans kongl. höghet kronprinsens återkomst till fäderneslandet, i december månad år 1822. Sthm 1822. 4:o 3 bl. — Johan Huss, sanningens martyr. Historiskt-religiöst skaldestycke i tre sånger. I anledning af reformationsfesten 1822... Med utg:s [D. W. Dunckels] anmärkningar och hjeltens porträtt. Sthm 1822. 5 bl., 68 s., 1 portr.-bl. — I anledning af Hennes majestäts drottningens och Hennes kongl. höghet kronprinsessans ankomst till Sverige i juni månad år 1823. Göteb. 1823. 4:o 3 bl. — Till herr pastorn D.Wilhelm Dunckel. På dess födelsedag den 7 januari 1823. Från hans maka. Sthm 1823. 4:o 2 bl. — Förstlingar. Göteb. 1824. 6 bl., 150 s. —Till cornetten Carl P. von Holten, och d:lle Hanna G. Biirger, på deras brölloppsdag den 25 augusti 1826. Göteb. 1826. 4:o 2 bl. (Undert.: D. D.) — Dramatiska och lyriska försök. [Bd 1:] 1—3; 2:1*. Göteb. 1828—32. 1 bl., 101, (1) s.; 188 s.; 217, (1) s.; 163, (1) s. — Agathokles, sorgespel i fem handlingar; efter fru Car. ' Pichlers roman af samma namn. Göteb. 1828. (D :s Dramatiska och lyriska försök, 1:1, s. 1—76; titelbl. anon.) — Marie, en liten gåfwa i bref, till mina unga landsmänninnor. Göteb. 1830. 204 s. (Även med varianttitelbl. utan tryckbet.) — De utvandrade. Original. Dram i två akter (D:s Dramatiska och lyriska försök, 1:3, 1830, s. 139—202). — Kärlekens hjeltemod, dram i tre akter; efter en historisk novell [af Ph. G. W. A. Blumenhagen]. Göteb. 1832. (D:s Dramatiska och lyriska försök, 2:1, s. 3—89; titelbl. anon.) — Sång wid konung Gustaf II Adolphs dödsfest, den 6 november 1832. Göteb. 1832. 4:o 2 bl. (Undert.: D. D.) — Vid konungens troman... herr Pehr Dubbs jordfästning i Götheborgs domkyrka den 10:de januari 1834. Göteb. 1834. 4:o 2 bl. (Undert.: D. D.) — Wilhelms brefwexling med sina wänner. Ett motstycke till Marie. Göteb. 1835. 150 s. — Vid herr grosshandlaren Gerhard Em. Braunes graf. Göteb. 1838. Fol. 2 bl. (Undert.: D. D.) — Pensions-vännerna. Berättelse af D. D. D. 1—2. Sthm 1842. 240 s.; 1 bl., s, 243—427. (Kabinets bibliothek af den nyaste litteraturen. Saml. 7:3; sign.)

— Två systrar i Östergötland. Af D. D. D. 1—2. Jönköping 1844. 1 bl., 166 s. (Sign.) —¦ Gammalt och nytt ur min portfölj. Af D. D. [Utg. atv Fredrika Bremer]. Sthm 1865. VIII, 156 s. (Sign.) — M e d a r b. i Aftonbladet [i Göteborg], 1830—31, och i Linnasa 1832.

Översatt: J. N. Bouilly, Råd till min dotter, i exempel utur den verkliga verlden; efter Bouilly, af Maria Dorothea Alten. D. 1—3. Sthm 1815—16. 5 bl., 196 s.; 2 bl., 230 s.; 2 bl., 178 s. — [G. F. A. Strauss], Minnen utur en ung religions-lärares lefnad. Öfvers. af Dorothea Alten. Med företal af utg. D. W. Dunckel. H. 1*. Sthm 1821. 7 bl., 143 s. — F. v. Schil-ler, Valda skaldestycken. Sthm 1822. 12:o 9 bl., 104 s., 1 portr.-bl. — [J.A.] Cramer, Luther. Ode. öfvers. af D. D. Göteb. 1823. 4:o 4 bl. (Övers, sign.)

— C. A. Tiedge, Påskmorgonen, oratorium till förhärligande af Jesu Christi uppståndelse, af Tiedge och Neukomm. Göteb. 1825. 6 bl. (Även tysk titel). Ånyo utg. Norrk. 1832, Härnösand 1864. — E. v. Houwald, Bilden, sorgespel i fem handlingar; öfvers. efter den nya uppl. Göteb. 1828. (D:s Dramatiska och lyriska försök, 1:2, s. 3—188; övers, anon.) — Th. Körner, Zriny, sorgespel i fem akter. Göteb. 1830. (D:s Dramatiska och lyriska försök, 1:3, s. 3—137; övers, anon.) — F. G. Klopstock, Messias. Sång 1 (D:s Dramatiska och lyriska försök, 2: 1, 1832, s. 91—136). — G. E. Lessing, Nathan-den vise. Dramatisk dikt i fem akter. Öfvers. af D. D. Sthm 1841'. 12:o 239 s. & omsl. (Nytt läsebibliothek, [1840—41 års saml., H. 21—22]; övers, anon.) —¦ [C. Schmid], Genoveva af Brabant. Af förf. till »Rosa af Tannen-burg». Sthm 1841. 2 bl., 104 s. (Bibliothek för barn och ungdom, 3; övers, anon.) — [C. Schmid], Gottfrid, den lille eremiten. Af förf. till »Påskäggen», »Julaftonen» m. fl. Öfvers. från 3:e uppl. Sthm 1844. 83 s. (Bibliothek för barn och ungdom, 8; övers, anon.) — [C. Schmid], Lammet. En berättelse för barn... Sthm 1845. 76 s. (Bibliothek för barn och ungdom, 11; övers, anon.)

Källor och litteratur

Källor: Tyska församlingens vigselbok 1735—1861, register, Stockholms stadsarkiv; Brev från D. W. Dunckel till P. A. Wallmark, KB. — Efter läsningen af Dorothea Dunckels »Marie», af I. S. (Aftonbladet [i Göteborg] 1831, n:o 7); [Ch. Eichhorn], Dorotea Dunckel [nekrolog] (Ny illustr. tidning 1878, s. 407—408); G. Ljunggren, Sv. vitterhetens häfder, 5 (1895); C. W. Skar-stedt, Göteborgs stifts herdaminne (1885); E. Tegnér, Saml. skrifter, utg. av E. Wrangel och F. Böök, 4 (1920). — Rec. i: Aftonbladet [i Göteborg], 1830, n:o 75; Allmänna journalen 1822, n:o 298; Heimdall 1830, n:o 34, 1831, n:o 5; Stockholmsposten 1822, n:o 261; Swensk literaturtidning 1813, n:o 32,

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Maria Dorothea Dunckel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17697, Svenskt biografiskt lexikon (art av RUBEN G:SON BERG.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17697
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Maria Dorothea Dunckel, urn:sbl:17697, Svenskt biografiskt lexikon (art av RUBEN G:SON BERG.), hämtad 2024-04-26.