Brev från Johan Adler Salvius till Axel Oxenstierna

Johan Adler Salvius brev till Axel Oxenstierna är utgivna i tryck som del II:14 i editionen Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling (AOSB), Stockholm 2012.

Länk till breven

Utgivningsprinciper

Inledning

Salvius – hans härkomst, studier och första uppdrag i kungens tjänst
Johan Salvius – 1629 adlad med namnet Adler Salvius – var en av stormaktstidens dugligaste uppkomlingar. (1) Han föddes 1590 i Strängnäs som son till stadsskrivaren Peder Hansson. Efter avslutad skolgång i Strängnäs inskrevs han 1609 vid Uppsala universitet, där han anslöt sig till kretsen kring Johannes Messenius. (2) 1612 anträdde han en första studieresa till Tyskland såsom handledare (præceptor) för en ung adelsman, Magnus von Wernstedt. Första anhalten blev Rostock, där han  1612–1613 studerade rhetorik för Johannes Simonius. Sedan följde besök vid universiteten i Helmstedt 1613–1614, Altdorf (3) och  Strassburg 1615 samt slutligen Marburg, där han 1615–1616 ägnade sig åt medicinska studier. 1616 återvände Salvius till Stockholm men började redan samma år en andra studieresa, som förde honom till Montpellier. Där fortsatte han sina medicinstudier som han dock inte avslutade. I stället flyttade han 1619 till Valence, för att läsa juridik, särskilt romersk rätt, för Julius Pacius. Studierna avslutades med en doktorsdisputation innan han 1620 återvände till Stockholm. Utlandsresorna bekostades genom kungliga stipendier och finansiellt stöd från Axel Oxenstierna. (4)

Salvius blev en förmögen man då han snart efter sin återkomst till Sverige, trettio år gammal, gifte sig med en rik, dubbelt så gammal guldsmedsänka. Äktenskapet gav redan i samtiden upphov till en del skvaller. Vilka hans motiv än kan ha varit - äktenskapet varade livet ut, hustrun blev 97 år gammal, överlevde sin make med fem år och dog först 1657.

Salvius gjorde karriär i kronans tjänst. Hans första uppdrag kom våren 1621, när han sändes till det nyanlagda Göteborg för att organisera och interimsvis förestå stadsstyrelsen och genomföra en avstyckning och fördelning av tomterna. (5) Senare samma år utnämndes han till assessor vid Svea hovrätt och återvände till Stockholm. Tjänstgöringen vid hovrätten avbröts av missioner till Danmark och Kursachsen våren 1622 och till Danmark sommaren 1623. (6) I början av 1624 sändes Salvius till Hamburg för att värva trupper och upphandla krigsmateriel. (7)

I kungliga kansliet 1624-1630
Från sommaren 1624 tjänstgjorde Salvius som sekreterare i det kungliga kansliet i vilken egenskap han hörde till Gustaf II Adolfs närmare omgivning. (8) Kanslitjänsten i kungens närhet var tydligen mycket krävande och lämnade inte mycket utrymme för andra, mera självständiga uppdrag. Våren 1625 sändes Salvius till Nordtyskland för att bevaka den politiska utvecklingen i Nedersachsiska rikskretsen och kurfurstendömet Brandenburg och inhämta underrättelser inför Danmarks förväntade inträde i det tyska kriget. (9) Sommaren 1625 följde han kungen på fälttåget till Livland. I Riga fick han ta hand om ett holländskt sändebud, Gaspar von Vosbergen. (10) Något senare råkade han i polsk fångenskap när han som svensk emissarie skulle inleda förberedande förhandlingar om ett svenskt-polskt vapenstillestånd. Han frigavs först efter en månad. (11)

1626, 1627 och 1628 var Salvius med på kungens årliga fälttåg i Preussen där han ledde arbetet i fältkansliet. (12) När Axel Oxenstierna hösten 1626 utnämndes till generalguvernör i Preussen och under de följande åren stannade på denna post i Elbing, blev en av Salvius stående arbetsuppgifter att sköta förbindelserna mellan kungen och rikskanslern. Hans brev till Oxenstierna från denna period är ganska ojämnt och glest bevarade, men från några enstaka veckor är materialet så rikhaltigt att vi får en rätt bra bild hur kommunikationen fungerade under fälttågen 1627 och 1628. (13) Då och då fick Salvius också tillfälliga diplomatiska uppdrag av kungen; så förhandlade han t.ex. i augusti 1628 med Stralsunds sändebud som anlänt till det kungliga fältlägret om villkoren för den utlovade svenska militärhjälpen till staden. (14)

1629 följde Salvius inte med till Preussen. I början av året utsågs han till en av delegaterna som skulle bevaka Sveriges intressen på fredskongressen i Lübeck mellan Danmark och Kejsaren. Samtidigt upphöjdes han i adelsståndet. Beskickningen var hans dittills mest representativa diplomatiska uppdrag, men Salvius kom aldrig längre än till Danmark. De svenska delegaterna återkallades sedan de nekats kejserliga lejdebrev. (15) Mot slutet av året utsågs Salvius till en av de deputerade som förde underhandlingar med det franska sändebudet Charnacé om ett franskt-svenskt förbund mot Habsburg – underhandlingar som denna gång slutade utan resultat men så småningom, i januari 1631, ledde fram till det svensk-franska alliansfördraget i Bärwalde. (16)

Salvius i Tyskland 1630-1634
I juni 1630 inleddes den svenska invasionen i Tyskland. Salvius fanns med på den flotta som styrde mot den pommerska kusten, och det var han som under överfarten skrev det svenska krigsmanifestet för att rättfärdiga invasionen. (17) Manifestet trycktes i stora upplagor på flera språk och kom att spridas över stora delar av Tyskland och i grannländerna. Salvius ingick dock inte i kungens fältkansli, utan sändes strax efter landstigningen till Lübeck med uppgift att propagera för den svenska politiken, vinna anhängare i nordvästra Tyskland, låna upp pengar och ordna med tillförsel av proviant, ammunition och övriga förnödenheter till trupperna. (18) Kort därpå avled den ordinarie svenske residenten i Hamburg, Anders Svensson Ödell, och då fick Salvius ta på sig även dennes arbetsuppgifter, i första hand att bevaka kronans ekonomiska intressen och förbindelser i Hamburg och svara för kommunikation och nyhetsförmedling till Sverige, Preussen och Livland liksom till kungens högkvarter och olika svenska befälhavare. Ytterligare uppgifter av militäradministrativ art lades på honom när han i september 1631 utnämndes till krigskommissarie och krigsråd hos den nybildade nordvästra armén under Åke Tott. (19)

Från de första krigsåren fram till Lützen finns bara ett fåtal brev till Oxenstierna bevarat. Rikskanslern befann sig till slutet av 1631 i Preussen, begav sig sedan till Tyskland och vistades från januari 1632 i Sydtyskland, mestadels i Frankfurt am Main och Mainz som blev förvaltningsmedelpunkt för den svenska krigsorganisationen i de sydtyska rikskretsarna. Salvius försåg Oxenstierna med nyheter av olika slag, vilket dock, att döma av de bevarade breven, inte tycks ha skett särskilt regelbundet. (20)

Efter Lützen intensifierades korrespondensen. Omedelbart efter kungens död uppdrog rikskanslern åt Salvius att tills vidare ta hand om försörjningen av de svenska garnisonerna vid ”sjökanten”. (21) Vid månadsskiftet januari/februari 1633 möttes rikskanslern och Salvius i Berlin, och då utfärdades en ny fullmakt och instruktion åt den senare som kronans resident i den nedersachsiska och westfaliska rikskretsen. I denna egenskap skulle Salvius bevaka svenska intressen gentemot de tyska ständerna, utöva viss tillsyn över garnisoner och fästningar och se till att trupperna fick tillräckligt med pengar, proviant och förnödenheter. (22) Under våren kunde Salvius bl.a. rapportera om pågående kontributionsförhandlingar som så småningom utmynnade i förnyade överenskommelser med Sachsen-Lauenburg samt staden och ärkestiftet Bremen. (23) Han noterade emellertid också en tilltagande, av Kursachsen underblåst motsträvighet bland de tyska ständerna. Den skulle enligt hans mening kunna fångas upp genom att en evangelisk allians efter Heilbronnförbundets förebild bildades inom de tre nordtyska rikskretsarna. I sina brev uppmanade Salvius rikskanslern om och om igen att antingen personligen komma till Nordtyskland för att ta tag i problemen eller lämna erforderliga fullmakter och instruktioner. (24) Flera av breven innehåller utförliga lägesrapporter i vilka Salvius framlägger sina utrikespolitiska och militärstrategiska uppfattningar. (25) Från Oxenstierna kom dock ingen reaktion på dessa framstötar, inte heller fick Salvius några nya direktiv. När rikskanslern i början av år 1634 reste till Sachsen och Anhalt för att dryfta frågan om ett nordtyskt protestantiskt förbund bl.a. med kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen mötte Salvius honom i Magdeburg. Av källorna framgår inte om han vid detta tillfälle fick nya instruktioner. (26)

Hovkansler i Stockholm 1634-1636
Redan i mars 1633 hade regeringen kallat Salvius hem till Stockholm för att förstärka det ständigt underbemannade kungliga kansliet. Förflyttningen var allt annat än välkommen. (27) Efter att ha skjutit upp sin avresa i över ett år lämnade Salvius Hamburg i maj 1634. I Stockholm fick han inom kort en viktig roll i riksrådets och regeringens arbete. En av hans första uppgifter var att färdigställa regeringens proposition inför den stundande riksdagen och för ständerna lägga fram förslaget till den nya regeringsformen. (28) I slutet av riksdagen utnämnde regeringen honom till hovkansler, en befattning som inte funnits sedan Karl IX:s tid. Utnämningen kungjordes i särskilt hedrande form vid riksdagens avslutning. (29) Brevväxlingen med rikskanslern blev under den följande tiden glesare än den var under det föregående året i Hamburg. Aktuella frågor avhandlades vanligtvis i regeringens officiella skrivelser till rikskanslern av vilka de viktigare nu i regel uppsattes av Salvius. (30) Hovkanslerns egna skrivelser kompletterar då och då den officiella korrespondensen, t. ex. när han berättar om riksdagsförhandlingarna sommaren 1634, redogör för stämningen bland ständerna och ute i landet eller uppehåller sig vid det motstånd som den nya regeringsformen mötte bland adeln och i förvaltningen. (31) På försommaren 1635 sändes Salvius igen till Tyskland för att på regeringens vägnar rådgöra med rikskanslern i en rad inrikes- och utrikespolitiska frågor och inhämta dennes ställningstaganden. (32)

Händelseutvecklingen i Tyskland efter det katastrofala nederlaget vid Nördlingen (augusti 1634), Heilbronnförbundets sönderfall och Pragfredens undertecknande (maj 1635) försatte svenskarna mot slutet av år 1635 i en nästintill ohållbar situation. Överläggningarna i riksrådet och korrespondensen med rikskanslern kretsade vintern 1635/1636 kring frågan hur man på ett respektabelt sätt skulle kunna dra sig ur det tyska kriget utan att ge avkall på sina krav på säkerhet och på territoriell och ekonomisk kompensation. Medan rikskanslern trots alla motgångar ville hålla fast vid en hård linje gentemot kejsaren och de tyska ständerna, profilerade sig Salvius i Stockholm som förespråkare för långtgående eftergifter. (33) Det slutade med att regeringen i april 1636 beslöt att återkalla Oxenstierna till Stockholm och sända Salvius till Tyskland med fullmakt att som kronans legat inleda fredsförhandlingar. Emellertid lyckades Oxenstierna att med några skickligt formulerade instruktioner blockera riksrådets förhandlingsinitiativ och manövrera ut hovkanslern, innan han i juli 1636 återvände till Sverige. Till sin efterträdare som kronans ”fullmyndige legat” i Tyskland utsåg rikskanslern Sveriges representant i Stettin, Sten Bielke. Denne fick huvudansvaret för kommande förhandlingar och diplomatiska kontakter, medan Salvius, i fall förhandlingar kom till stånd, skulle fungera som subdelegat till Bielke. Hovkanslern fick finna sig i att återvända till Hamburg och invänta vidare direktiv. (34) En märklig, i nästan servila ordalag hållen supplik, i vilken Salvius bad att bli upptagen under rikskanslerns beskydd (patrocinium), satte punkt för denna affär. (35)

Svensk resident i Hamburg 1636-1643
Hösten 1636 gjorde Salvius fåfänga försök att få klarhet om sin ställning och framtida placering. (36) Från Hamburg kunde han rapportera om flera inviter till fredsförhandlingar som nått honom via olika tyska mellanhänder, särskilt efter Banérs seger vid Wittstock (september 1636). Han saknade dock fullmakt att ge sig in i samtal. (37) Samtidigt kvarstod en annan option – krigsalliansen med Frankrike vars huvuddrag hade förhandlats fram av rikskanslern våren 1636 i Wismar, men som än så länge inte ratificerats från svensk sida. (38) Från regeringen i Stockholm, som i det längsta ville behålla fria händer, kom mestadels allmänt hållna uppmaningar och direktiv att söka vinna tid och hålla kontakterna öppna åt alla håll. Inte förrän i september 1637 fick Salvius detaljerade instruktioner som banade vägen för fortsatta förhandlingar med den franske ambassadören d'Avaux, och i februari 1638 kunde slutligen den svensk-franska alliansen undertecknas som under tre år tillförsäkrade Sverige årliga subsidier om 400.000 riksdaler. Båda makter förband sig att söka fred bara genom gemensamma underhandlingar. (39)

I Hamburg utvecklades under de följande åren en livlig diplomatisk aktivitet. Sedan Sten Bielke avlidit i Stettin våren 1638 var Salvius kronans främste diplomat i Tyskland. Från kejserligt håll gjordes upprepade försök att få till stånd separata fredsförhandlingar med Sverige för att på så sätt avstyra en förlängning av den svensk-franska alliansen som löpte till våren 1641. (40) Framstötar i den riktningen gjordes av olika kejserliga emissarier – 1638 riksvicekansler Kurz von Senftenau, 1639 hertigarna av Sachsen-Lauenburg och 1640 rikshovråd von Lützow – och förmedlades av Salvius vidare till Stockholm. (41) I samband med en av dessa sonderingar uppstod sommaren 1639 en allvarlig schism mellan Johan Banér och Salvius. Hovkanslern backades dock upp av Oxenstierna som såg till att de diplomatiska kontakterna med kejsaren framöver skulle gå över Hamburg. (42)

Våren 1641 hamnade Salvius i en besvärlig situation. Medan samtalen med d'Avaux om förlängningen av den franska alliansen kärvade och hotade att köra fast blev de kejserliga propåerna allt mera tillmötesgående, särskilt vad gällde Sveriges krav på satisfaktion i pengar och lantområden. (43) I detta läge valde Salvius att gå emot den oxenstiernska huvudlinjen i regeringens Tysklandspolitik – förnyelse av den franska alliansen - och förorda separata fredsförhandlingar med kejsaren. Från Stockholm fick han omedelbart mothugg och strikta order att avbryta samtalen med Lützow och slutföra alliansförhandlingarna med d'Avaux. (44) Efter en sista förhandlingsomgång förnyades alliansen då den 6 juli 1641. Den skulle gälla till dess att en allmän fred hade uppnåtts, de franska subsidierna höjdes till årligen 480.000 riksdaler. (45)

Salvius på westfaliska fredskongressen 1643-1648
Sedan den svensk-franska alliansen var i hamn blev det fart på de förberedande förhandlingar om en allmän fredskongress som hade förts i Hamburg av och till sedan 1639. Salvius spelade i slutfasen en mycket aktiv roll, och den 15 december 1641 kunde överenskommelser mellan Kejsaren och Frankrike resp. Sverige om de s.k. fredspreliminärerna undertecknas. (46) Parterna enades om att fredskongressen skulle förläggas till Münster och Osnabrück, fullmakter utväxlas inom två månader och förhandlingarna börja den 15 mars 1642. (47) För att markera sin fredsvilja hade förmyndarregeringen redan i augusti 1641 utsett tre delegater till fredskongressen – Johan Oxenstierna, Ture Bielke och Salvius – och i oktober utfärdat en rad instruktioner. (48) Ändå dröjde det till mars 1643, innan ratifikationerna kunde utväxlas och kongressförberedelserna därmed avslutas. Under tiden gjordes nya försök från kejserlig sida att inleda hemliga separatförhandlingar med Sverige. (49)

Fredsförhandlingarna i Münster och Osnabrück pågick under fem år, från hösten 1643 till hösten 1648. (50) Salvius infann sig i Osnabrück i november 1643 medan Johan Oxenstierna väntade med sitt högtidliga intåg till mars året därpå. Från tiden i Osnabrück finns bara ett fåtal brev från Salvius till rikskanslern bevarade, i några av dem kommenterar han förhandlingsläget vid olika tidpunkter, bl.a. den komplicerade situation som uppstod hösten 1643 i och med det svenska angreppet på Danmark, den makt som var tänkt att fungera som medlare i Osnabrück. (51) Sista brevet från Salvius är daterat den 4 maj 1646. Om korrespondensen upphörde med detta brev eller om senare brev har gått förlorat vet vi inte. (52) Det är i alla fall tydligt att behovet att kommunicera hade minskat på båda sidor. Från 1643 lämnade de båda delegaterna regelbundet, vanligtvis varje vecka, utförliga rapporter till Stockholm. Rikskanslern hade dessutom med sonen Johan sin egen rapportör som under hand också kunde förses med goda råd. (53) Salvius som alltsedan ungdomen hade tillhört de oxenstiernska klienterna men hade svårt att komma överens med sin kollega började å sin sida orientera sig mot nya beskyddare, i första hand drottning Kristina, men också riksdrots Per Brahe och pfalzgreve Karl Gustav. Det kom till öppen schism med Oxenstiernorna när drottningen i mars 1648 drev igenom att Salvius upptogs i riksrådet, mot rikskanslerns uttryckliga protest. (54) Karriären kröntes tre år senare i och med att Salvius i april 1651, drygt ett år före sin död, upphöjdes till friherre till Örneholm.

Brevväxlingen
Brevväxlingen mellan Axel Oxenstierna och Salvius sträcker sig över mer än trettio år, från tiden för Salvius utrikes studier till Westfaliska fredskongressen. Från Oxenstierna finns cirka 100 brev till Salvius, vilka är tillgängliga i de hittills utkomna delarna av Oxenstiernaverket (AOSB I:1--16) och genom databasen. Från Salvius är 234 brev till Oxenstierna bevarade, varav de flesta i original (196 st.), resten i utkast eller avskrift eller genom utdrag. Brevväxlingen kännetecknas alltså av en betydande asymmetri. Medan Salvius hade en skyldighet att hålla rikskanslern fortlöpande informerad om allt som hände kunde det dröja länge, inte sällan månader, innan han fick svar på sina framställningar, om ens det. Därtill skall läggas yttre faktorer som påverkade och försvårade korrespondensen, såsom problemen att få postgången att fungera under snabbt växlande krigsförhållanden, och överhuvudtaget osäkerheten i kommunikationerna, som var särskilt besvärande under större delen av trettiotalet och några år in på fyrtiotalet.

Det finns uppenbarligen stora luckor i korrespondensen. Salvius eget arkiv finns efter skiftande öden i Riksarkivet (Johan Adler Salvius och hans sekreterare Georg Kellers samling). Däri finns dock åtskilliga luckor, som kan förklaras av att handlingar som varit av intresse för autografsamlare – t.ex. brev från drottning Kristina och AO – försåldes innan samlingen förvärvades av Kungl.Maj:t 1754.

Utgåvan
I denna utgåva av Salvius brev till AO redovisas samtliga brev kända i original eller avskrift. Av dessa 234 brev är 146 utvalda för fullständig utgivning, medan övriga bara återges genom sammanfattningar. I urvalet finns brev från olika perioder, som särskilt illustrerar relationen mellan AO och Salvius. Därnäst ligger tyngdpunkten på brev som dokumenterar Salvius verksamhet i det kungliga fältkansliet i Preussen 1627 och 1628, hans roll som resident i Hamburg sedan 1631, hans krigsfinansiella verksamhet, bland annat i samband med förvaltningen av de franska subsidierna, och slutligen hans diplomatiska insatser vid de förhandlingar som ledde till undertecknandet av fredspreliminärerna 1641 och vid de inledande fredsförhandlingarna i Osnabrück.

Helmut Backhaus

Fotnoter

1. Angående Salvius biografi se framför allt B. Boëthius, art. Adler Salvius i Svenskt biografiskt lexikon 1, Stockholm 1918, s. 143 ff., och S. Lundgren, Johan Adler Salvius. Problem kring freden, krigsekonomien och maktkampen, Lund 1945.
2. Brev den 8 juli 1637 [Reg.nr 1816].
3. S. Giese,  Studenten aus Mitternacht. Bildungsideal und peregrinatio academica des schwedischen Adels im Zeichen von Humanismus und Konfessionalisierung, Stuttgart 2009, s. 538.
4. Brev den  10 oktober 1613 och 4 juni 1615 [Reg.nr 1636 och 1637].
5. Brev den 18 juni, 10 juli och 16 oktober 1621 [Reg.nr 1622, 1623 och 1624]. Om Salvius kommission till Göteborg se H. Almquist, Göteborgs historia 1, Göteborg 1929, s. 60 ff.
6. Lundgren 1945, s. 10 ff.; A. Norberg, Polen i svensk politik 1617–1626, Stockholm 1974, s. 143 f. och 182 f. Lundgren ifrågasätter om resan till Danmark 1623 överhuvudtaget har ägt rum. – Från dessa beskickningar är inga brev till AO bevarade.
7. Salvius fick övertaga detta uppdrag från Jan Rutgers, en av Sveriges  mest erfarna diplomater vid denna tid (Kungl. Maj:t till Rutgers 9 januari 1624, i RA, Hollandica, vol. 5). Se i övrigt Lundgren 1945, s. 12 ff. och Norberg 1974, s. 195 och 208.
8. Salvius infördes på kansliets stat först 1625 men fick uppbära lön från den 1 september 1624, se Lundgren 1945, s. 16.
9. Från början skulle Salvius resa till Holland för att där tillsammans med Jan Rutgers motarbeta danska krigsförberedelser som ansågs riktade mot Sverige (instruktion januari 1625 hos M. G. Schybergson,  Sverige och Hollands diplomatiska förbindelser 1621–1630, Helsingfors 1881, s. 63 ff.). När det stod klart att Danmark planerade att ingripa i det tyska kriget ändrades Salvius uppdrag (instruktion 8 februari 1625, i RA, Riksregistraturet, vol. 148, fol. 86 ff.).
10. Brev den 24 juli, 30 juli och 2 augusti 1625 [Reg.nr 4587, 4588 och 4589]. Om Vosbergens mission se Schybergson 1881, s. LXI ff.
11. Norberg 1974, s. 249 f.
12. En av Salvius förd dagbok (diarium) från fälttåget 1628 är tryckt hos S. Loenbom, Historiskt archvum 3, Stockholm 1775, s. 7 ff.
13. Se breven från juli och oktober 1627 och oktober 1628.
14. Brev den 1 september 1628 [Reg.nr 6086]. Dessa förhandlingar  pågick samtidigt som Axel Oxenstierna befann sig i Stralsund för att förhandla med stadens råd om militärhjälpen. Se W. Carlsson, Gustaf II Adolf och Stralsund 1628–juli 1630, Uppsala 1912
15. Brev den 24 februari 1629 [Reg.nr 6087]. Om beskickningen till Lübeck se N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget, Stockholm 1918, s. 126 ff. och 139 f., och S. Goetze, Die Politik des schwedischen Reichskanzlers Axel Oxenstierna gegenüber Kaiser und Reich, Kiel 1971, s. 53 ff.
16. Brev den 18 mars 1630 [Reg.nr 4773]. Om förhandlingarna med Charnacé se L. Weibull, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike 1629-1631, i Lund Universitets Årsskrift 36, 1900, s. 21 ff. och 32 ff.
17. Goetze 1971, s. 64 ff. Manifestet är avtryckt hos Goetze s. 349 ff.
18. Instruktion den 30 juni 1630 i Historisk tidskrift 33, 1913, s. 117 ff. Om Salvius verksamhet som svensk representant i nordvästra Tyskland se B. Boëthius, Svenskarna i de nedersachsiska och westfaliska kustländerna juli 1630–november 1632, Uppsala 1912, och dens., Salvius i den nedersaxiska kretsen maj–dec. 1631. Några bidrag till Gustaf II Adolfs politik, i Historisk tidskrift 30, 1910, s. 155 ff.
19. Instruktion den 17 september 1631 i Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia I, Stockholm 1854, s. 497 ff.; Lundgren 1945, s. 42 f. och 52 f.
20. Bland Salvius-breven till rikskanslern i Oxenstiernska samlingen, vol. E 708 A, förvaras idag ett, daterat den 24 oktober 1631 från Hamburg (tryckt i Arkiv till upplysning … II, Stockholm 1860, s. 306 ff.), i vilket Salvius redogör för händelseutvecklingen under några veckor sensommaren 1631 då han följde kungen i fält. Han ger här också en ofta citerad skildring av slaget vid Breitenfeld. Brevet har först på senare tid  placerats i vol. E 708 A (jfr. Arkiv till upplysning … II, s. 306 not).  Adressaten är inte nämnd. En jämförelse med Salvius' övriga skrivelser till rikskanslern gör det osannolikt att brevet är ställt till Oxenstierna. Det har därför inte tagits med i denna utgåva.
21. AO till Salvius 14 november 1632, i AOSB I:7, s. 651 f.; Salvius svar den 6 december 1632 [Reg.nr 4654]. Se även Lundgren 1945, s. 58 f.
22. Fullmakt den 2 februari 1633, utfärdad i Cöln an der Spree, i AOSB I:8, s. 127 ff.; instruktion den 3 februari 1633, ibd s. 130 ff.; Lundgren 1945, s. 60 ff. och 112 f.
23. Brev den 5 och 20 april 1633 [Reg.nr 4661 och 4662]. Avtal med staden Bremen 31 mars 1633 (Sveriges traktater V:2, s, 5 ff.), Sachsen-Lauenburg 4 april 1633 (ibd s. 10 ff.) och ärkestiftet Bremen 28 maj 1633 (ibd s. 74 ff.). – Däremot misslyckades Salvius med att förlänga kontributionsavtalen med Hamburg och Lübeck.
24. Brev den 17 maj och 14 juni 1633 [Reg.nr 4666 och 4669].
25. Se särskilt breven den 31 augusti,19 oktober, 2 november och 23 november 1633 [Reg.nr 4674, 4677, 4680 och 4681].
26. En resolution utfärdades i Magdeburg den 8 mars 1634 (AOSB I:11/1, s. 450 ff.). Den innehåller beslut i ett antal enskilda ärenden som Salvius hade föredragit för rikskanslern; politiska spörsmål tas inte upp.
27. Brev den 20 april, 11 maj, 8 juni, 19 oktober 1633 [Reg.nr 4662, 4663, 4668, 4676] m. fl. Se även Lundgren 1945, s. 76 ff.
28. Propositionen och förslaget till regeringsformen var skrivna av rikskanslern.
29. Brev den 8 augusti 1634 [Reg.nr 4730]. Utnämningen till hovkansler beslutades i riksrådet den 28 juli (SRP 4, s. 197) och kungjordes vid riksdagens avslutning den 29 juli (RAP 2, s. 114). Även Lundgren 1945, s. 85.
30. I riksregistraturet för dessa år är ofta, men inte alltid antecknat vem som var föredragande i ett ärende.
31. Breven den 8 augusti och 11 oktober 1634 och 1 mars 1635 [Reg.nr 4730, 4732 och 4754].
32. Salvius befann sig i Tyskland från mitten av maj till mitten av augusti. Från denna mission är ett brev  till Oxenstierna bevarat (18 juli 1635, Reg.nr 4758). – Regeringens instruktion för Salvius 30 april 1635 (Riksregistraturet, vol. 185, fol. 354 ff.), Oxenstiernas svar till regeringen 14 augusti 1635 (AOSB I:13, s. 50§3 ff.); se Lundgren 1945, s. 93 f. och 117 f.
33. Brev den 24 oktober 1635 [Reg.nr 4756].
34. Lundgren 1945, kap. V; S. Arnoldsson, Svensk-fransk krigs- och fredspolitik i Tyskland 1634-1636, Göteborg 1937, s. 77 ff., 181 ff. och 261 ff.; G. Wetterberg, Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid 2, Stockholm 2002, s. 661 ff.
35. Brev juni 1636 [Reg.nr 4759]; Lundgren 1945, s. 139 f.; H. Backhaus, Johan Adler Salvius – ein Diplomat im Dienst der schwedischen Krone, i Chr. Schmelz (utg.), Völkerrecht und Aussenpolitik Schwedens und des Heiligen Römischen Reiches Deutscher Nation im 17. und 18. Jahrhundert, Hamburg 2011, s. 108 ff.
36. Brev den 7 oktober (med förslag att placera kungliga kansliets sekreterare för utrikesärenden i Hamburg), 22 oktober, 12 november, 3 december och 24 december 1636 [Reg.nr 4764, 4766, 4767, 4768 och 4772] ; Lundgren 1945, s. 149 ff.
37. Brev den 22 oktober, 3 december, 17 december, 24 december och 31 december 1636 [Reg.nr 4766, 4768, 4770, 4772 och 4774]; C. T. Odhner, Sveriges deltagande i westfaliska fredskongressen och grundläggningen av det svenska väldet i Tyskland, Stockholm 1875, s. 53 ff.;  J. Öhman, Der Kampf um den Frieden. Schweden und der Kaiser im Dreißigjährigen Krieg, Wien 2005, s. 102 ff.
38. Brev den 24 december 1636 [Reg.nr 4772]; Lundgren 1945, s. 160 ff.; Wetterberg 2002, bd 2, s. 757 ff.; Öhman 2005, s. 105 ff.
39. Brev den 7 april 1638 [Reg.nr 4776]. Från januari 1637 till april 1638 är inga rapporter från Salvius till regeringen eller rikskanslern bevarade. – Instruktioner för Salvius den 13 och 14 september 1637 i APW I:1, s. 217 ff.; det svenskt-franska alliansfördraget är tryckt i Sveriges traktater V:2, s. 424 ff. – Lundgren 1945, s. 160 ff.; Odhner 1875, s. 57 f.; Öhman 2005, s. 119 ff.
40. Odhner 1875, s. 59 ff.; Lundgren 1945, s. 185 ff.; W. Tham, Den svenska utrikespolitikens historia I:2  1560–1648, Stockholm 1960, s. 281 ff.; K. Bierther, Der Regensburger Reichstag von 1640/1641, Kallmünz 1971, s. 68 ff. och 251 ff.; Öhman 2005, s. 131 ff. och 139 ff.
41. I Salvius' brev till Oxenstierna från 1638 och 1639 berörs kontakterna med den kejserliga sidan bara i ett brev hösten 1639, nedan s. xx (30 november 1639). 1640 rapporterar Salvius återkommande om sina kontakter och möten med Lützow, i regel parallelt med att han rapporterar om förhandlingarna med d'Avaux, se breven den 14 mars, 26 september, 3 oktober, 10 oktober och 17 oktober 1640 [Reg.nr 4799 och 4804-4807].
42. Brev den 19 oktober 1639 [Reg.nr 4795]. Se Odhner 1875, s. 64 f.; Lundgren 1945, s. 192 f.; Öhman 2005, (s. 142 f.)
43. Odhner 1875, s. 67 ff.; Lundgren 1945, s. 189 f.; Tham 1960, s. 292 f.
44. Brev den 16 januari, 24 april och 7 maj 1641 [Reg.nr  4810, 4813 och 4814]. AO till Salvius  24 april 1641, i AOSB I:16, s. 335 f.; Kungl. Maj:t till Salvius 23 april 1641 (Riksregistraturet, vol. 207, fol. 355 ff.).
45.  Sveriges traktater V:2, s. 471 ff. Fördraget undertecknades den 6 juli men daterades på Salvius' begäran den 20 juni 1641, se A. V. Hartmann, Von Regensburg nach Hamburg. Die diplomatischen Beziehungen zwischen dem französischen König und dem Kaiser vom Regensburger Vertrag (13. Oktober 1630) bis zum Hamburger Präliminarfrieden (25. Dezember 1641), Münster 1998, s. 466, not 59.
46. Från senare delen av år 1641 är Salvius' brev till Oxenstierna rätt glest bevarade, förhandlingarna om fredspreliminärerna berörs bara någon enstaka gång, se nedan s. xx (18 december 1641) och xx (24 december). Utförligare relationer till Kungl. Maj:t finns i RA, Diplomatica Germanica, vol. 749. Se vidare Hartmann 1998, s. 479 ff.
47. Fördraget mellan Sverige och Kejsaren i Sveriges traktater V:2, s. 501 ff.
48. Huvudinstruktionen, två biinstruktioner och två bimemorial, alla daterade den 5 oktober 1641, är tryckta i APW I:1,  s. 193 ff. Se vidare Odhner 1875, s. 70 ff. – Johan Oxenstierna befann sig sedan hösten 1641 i Pommern för att ordna den svenska förvaltningen i landet. Ture Bielke lämnade aldrig Sverige.
49. Brev den 5 februari, 5 och 19 mars 1642 och 21 januari 1643 [Reg.nr 4821, 4826, 4827 och 4833]. Även Odhner 1875, s. 72 f. och E. M. Wermter i inledningen till APW I:1,  s. XXII f.
50. Odhner 1875; F. Dickmann, Der Westfälischen Frieden, Münster 1965 (2:a uppl.); K. Ruppert, Die kaiserliche Politik auf dem Westfälischen Friedenskongress (1643–1648), Münster 1979. De svenska diplomatiska källorna är utgivna i Acta Pacis Westphalicae, Serie I Instruktionen, Bd 1, Münster 1962, och Serie II, Abt. C Die schwedischen Korrespondenzen, Bd 1-4, Münster 1965-1994.
51. Brev den 18 februari och 19 augusti 1644 och 24 mars 1645 [Reg.nr 4839, 4840 och 4842]; se även J. A. Fridericia, Danmarks ydre politiske historie i tiden fra freden i Prag til freden i Brömsebro (1635-1645), Köpenhamn 1881, s. 368 ff.
52. Sista bevarade brevet från rikskanslern till Salvius är daterat 4 april 1645 [Reg.nr xxx]
53. Delegaternas rappporter 1643-1648 i RA, Diplomatica Germanica, vol. 1-4 och 7-13. Rikskanslerns brev till Johan Oxenstierna i RA, Oxenstiernska samlingen, E 978-979, till större delen tryckta hos Gjörwell, Carl C., Bref ifrån Svea-rikes canceller grefve Axel Oxenstierna til grefve Johan Oxenstierna, Svea-rikes råd och fullmyndig kongl. svensk legat uti Tyskland åren 1642–1649, Uppsala 1810-1819; Johan Oxenstiernas brev till fadern i RA, Oxenstiernska samlingen, E 678-680, en del publicerade i APW II:C, bd 1-4.
54. Lundgren 1945, s. 241 ff., 288 ff.